April 2017

Nya saker

 

 

 

Jag fick en mysig skatteåterbäring och unnade mig en yogamatta och min allra första bordsduk. Jag har blivit vuxen. Från H&M Home.

 

 

 

 

 

Jag har pressat ner alla mina kvistar murgröna i en ny stor kruka från Granit. Och ramat in en gullig bild i en ram från Uppåt Väggarna.

 

 

 

Tror inte att jag har visat att vi har en ny stringhylla i sovrummet! Två pockets ovanpå varandra i valnöt som den vi har i vardagsrummet. Fast vita. Vi har även fått upp Sparring-systemet från Norrgavel i hallen så nu har vi sjukt mycket hyllor men knappt någonting att ha i dem. Våra utemöbler har kommit också, men vi hann bara sitta i dem två gånger innan det började snöa igen.

Stockholm 070417

Erik skickar länken med nyheten till mig när jag står på jobbet i saluhallen på Östermalm. Jag hinner inte reagera ordentligt, men jag vänder mig om till mina kollegor och säger “Det verkar ha hänt något på Drottninggatan, en bil har kört på en massa människor.” Först när jag ser mina kollegors ansikten inser jag allvaret och kroppen stelnar. Det skedde för bara ett par minuter sedan någon kilometer från oss. Jag måste klicka på länken igen och läsa om. Plötsligt vandrar alla kunder och all personal planlöst och oroligt omkring i hallen med näsorna i telefonerna. Vi frågar varandra “Vad gör vi nu? Varför kommer inte vakterna och säger någonting? Varför kommer inte någon och talar om för oss vad vi ska göra nu?”

Någon börjar gråta och alla försöker ringa. Inte många kommer fram. “Det brusar bara” säger min kollega som försöker ringa sin man. Någon säger att någon har hört skott på Östermalm. Att det är skottlossning vid Fridhemsplan och att folk flyr i panik även från Stureplan en bit bort från där vi befinner oss. Men vi har själva inte hört några skott. Eller har vi det? Fläkten från dörren vid utgången brusar så högt. Inga skott ska ha avfyrats på riktigt men det vet vi inte då. “Det står ju på Expressen”. Jag ser människor springa förbi på gatan utanför. En kvinna rycker tag i sitt barn och springer fort upp mot Sibyllegatan.

Vi läser att polisen uppmanar folk att hålla sig borta från centrala Stockholm och att undvika folkmassor. Vi står i en byggnad mitt i staden bland stockholmare och turister och tänker att någon borde låsa alla dörrar. Vi diskuterar om vi borde lämna byggnaden eller om det är bäst att stanna kvar. Vi konstaterar att vi får plats tre personer bakom disken och under kassan om vi rycker ut de lösa hyllorna. Tunnelbanan slutar gå. Min pappa ringer två gånger och säger att han funderar på att springa från jobbet på Valhallavägen bort till mig. Men jag säger bara “Nej, varför ska du göra det?” Jag förstår ingenting. Jag börjar stänga ner kassan och räkna pengar för att jag blir tillsagd att göra det. Men jag gör allt så långsamt och i fel ordning. Jag minns plötsligt inte hur man gör trots att jag har gjort samma procedur i tre års tid. Jag försöker minnas när jag senast gick på Drottninggatan, det var väl i förrgår eller igår? Jag kan inte minnas vad som hänt tidigare i veckan eller vilken dag det är.

Hela tiden vibrerar min telefon och jag har kontakt med alla mina vänner och min familj. Jag oroar mig för Erik som har börjat vandra hemåt från Gamla stan och så fort han inte svarar blir jag rädd. Ibland glömmer jag bort att svara honom och då skriver han “Hallå??”. Efter världens längsta timme kommer äntligen någon slags vaktperson och säger att alla måste lämna Östermalmshallen. Mina kollegor ska åt andra håll så jag säger “Hejdå” och kastar en slängkyss innan jag går ut och börjar gå ner för Nybrogatan bort mot Dramaten. Jag vet att jag måste gå hela vägen hem till Södermalm men jag vet inte exakt hur jag ska gå. Jag vet egentligen, men inte just nu. Hur ser Stockholm ut? Jag följer bara strömmen av södermalmsbor till fots längs kajen, förbi Skeppsholmen och över bron. Jag går en bit bredvid Waldersten och tänker att allt är så himla konstigt. Jag går förbi Slussen men vågar inte gå in på Götgatan. Chrissy sa till mig tidigare i ett sms att ta smågator hem. Jag går uppför berget där bussarna inte går längre och tittar ut över Stockholm och alla stockholmare. Gatorna är fulla med människor som promenerar hem. De ser på håll ut som små myror. Jag hör och ser flera polisbilar och en helikopter cirkulerar högt ovanför. Helt plötsligt står jag hemma i hissen. Vita bergen är helt tysta och solen skiner tills kvällen blir till natt.

Morgonen efter förstår jag fortfarande ingenting. Det är lördag och jag ska öppna på jobbet men jag vet inte ens om det är meningen att någonting ska vara öppet. Men tunnelbanan har börjat gå igen. Jag gör frukost till Erik och sedan åker jag i alla fall. Det är konstig stämning bland de få som tar tunnelbanan från Skanstull. Jag passerar T-centralen som är nästan helt folktom. På jobbet är allt som vanligt men ändå inte. Jag gör allt jag ska göra och timmarna går. Mitt på dagen får jag se en bild som jag egentligen inte borde ha tittat på. Någon har tagit en alldeles för detaljerad bild på ett av offren och bilden har spridits på nätet. Det är så makabert och det är så fel och så oerhört sorgligt. Bilden fastnar i mitt huvud och jag känner igen varenda gatsten. Jag tänker att det är där jag alltid brukar springa över ganska oförsiktigt och inte se mig för ordentligt när jag ska ta tunnelbanan från Hötorget. Tusen gånger har jag gjort det. Jag gjorde det för ett par dagar sedan men ingenting hände då. Allt jag gjort och allt jag gör under resten av dagen känns meningslöst men jag gör det ändå.

På kvällen tänker jag på personen på bilden och tänker att det hade kunnat vara jag. Eller min mamma. Jag tänker att 11-åringen som fortfarande saknades hade kunnat vara min lillebror för så tänker jag alltid instinktivt när någonting hemskt händer ett barn. Trots att min lillebror är vuxen nu. Jag ligger i soffan och gråter för att världen är otäck och Erik försöker trösta mig. Jag hatar mig själv för att jag gråter trots att just jag och alla jag älskar är okej. Jag känner inte att jag förtjänar att ligga och gråta över det här när det finns människor som fått sina liv förstörda eller blivit svårt traumatiserade. Dessutom händer liknande saker varje dag, varför blir jag så extra skakad bara för att det sker i min egen stad? Men det är just därför det blir så påtagligt. Fast hjärnan förstår reagerar alltid kroppen olika.

Igår var det söndag. Jag vaknade tidigt bredvid en Erik med papperstunn hud. Han är som gjord av glas och porslin för mig. Jag gick runt på gatorna med min lillebror och hade ett tryck över bröstet hela dagen. Jag kan inte sluta tänka på allt som har hänt och på hur bra jag har det som har alla mina nära personer kvar. Jag ville bara skriva ner allt för att kunna gå tillbaka och komma ihåg den svindlande känslan som mest kommit nu i efterhand. Det känns viktigt att minnas hur sorgligt det har varit att gå på gatorna i Stockholm den här helgen. Jag inser att jag är chockad och jag känner sorg över människor jag inte känner. Idag är det måndag. Jag är ledig och ska gå och sätta mig och läsa på ett café, för att jag kan.

Sista veckan i mars

 

 

Förra måndagen blev jag helt plötsligt out of the blue magsjuk. Jag föll ihop till ett darrigt och svettigt kräkelände på jobbet och Erik kom och hämtade mig. Han hjälpte mig hem, bäddade ner mig och stannade hemma från jobbet dagen efter för att ta hand om mig. Han fixade soppa, köpte piggelin och såg till att jag fick i mig vätska hela veckan. Höll mig i handen och klappade mina kinder när jag tyckte som mest synd om mig själv.

I fredags kände jag mig äntligen bättre och låg i sängen och drack ett litet glas vin medan Erik lagade middag bredvid mig i köket. I helgen tog han med mig ut på små promenader och jag drack Champis med sugrör när vi fikade på Åsögatan. Känner fortfarande inte för att dricka kaffe. Alltså, ville mest berätta att Erik är bäst och utan honom hade jag svimmat och dött någonstans på Ringvägen.